Havet ligger blankt, sjöng Olle Ljungström och desperationen vibrerade i vinylspåren. Året var 1979. 21 år senare, ett helt liv för en ung man, så tar han en kopp kaffe och röker en cigarett på skivan Apan som liknar dig.
Mellan de här låtarna går det en krokig väg snitslad av berättelser som har förmedlats på drygt tio skivor. Från de hårt spända tonårsmusklerna i slutet av 1970-talet till dagens beska kopp kaffe i yngre medelåldern. På avstånd blir det ett liv och en resa. I dag har han sett och gjort mycket av det som 18-åringen så intensivt ville ta del av. Det har krävt sina offer, det har satt sina spår och desperationen har bytts ut mot ett stillsamt vemod. 21 år av erfarenheter. Fortfarande finns drömmen kvar om ett helt och fullt liv utan meningslösheter. Samtidigt som han känner riskerna med att balansera längst ut på kanten. I dag måste han få ro ibland. Olle Ljungström tar ytterligare en kopp kaffe och röker en cigarett.
När han sjöng om att Havet ligger blankt på Reeperbahns första skiva 1979 så rullade den svenska varianten av punkvågen fram. Band som Ebba Grön och KSMB gjorde revolution. Reeperbahm var aldrig några revolutionärer utan sjöng allvarligt om sig själva till Rolling Stones-komp. Därtill såg alla bra ut och Olle Ljungström sjöng med vek röst på utpräglad stockholmska. Det betydde inte att bandet kunde sorteras in i posörfållan, som dåtidens storheter Lustans Lakejer, eller bland kul killar som Docent Död (Docenterna). Reeperbahn var något annat, de levde inte livet åt andra utan berättade om sin högst personliga verklighet.
Två år senare gav Reeperbahn ut Venuspassagen med ett mer moget och eget ljud. Skivan fick relativt stor uppmärksamhet och är kanske en av de bättre rockskivor som kom ut under den här perioden. Men det fanns inte med några låtar om Staten och kapitalet, som publiken kunde knyta nävarna till. I stället erbjöds publiken personliga eller surrealistiska, en del skulle nog kalla dem kryptiska, betraktelser om Reeperbahns tillvaro. De blev aldrig folkliga och bandet hade nog aldrig den ambitionen heller. Men det här var bara några år efter den mest intensiva proggperioden i svenska musik och den som inte tog ställning uppfattades som suspekt. Därför bortförklarades Reeperbahn ofta med att de var cyniska och arroganta. Det blev knappast lättare året efter Venuspassagen när de spelade det kryptofascistiskt bandet Nurnberg 47 bakom helyllekillen Sebastian Håkansson i Staffan Hildebrands ungdomsfilm G. Benämningen politisk korrekt fanns inte 1982. Om det hade funnits hade Reeperbahn aldrig levt upp till begreppet.
I en intervju i musiktidningen Schlager, i samband med att tredje skivan Peep-Show kom ut 1983, förklarade Olle Ljungström att Reeperbahn ville bli uppfattat som ett rockband, ingenting annat. Då var det något ytterst märkligt och de som mindes när Olle Ljungström sjöng Venus In Furs ("Kiss my boots of shiny shiny leather") i filmen G fick bekräftelse på sina misstankar när han på Peep Show förklarade att han var sin egen lyckas dräng. I efterhand kan man tycka att många såg ganska fyrkantigt på Reeperbahn som å andra sidan inte gjorde det lätt för varken sig själva eller sin publik. 1983 gav Olle Ljungström ut skivan Buzzbuzzboys tillsammans med Heinz Liljedahl som han har samarbetat med sedan dess. En singel med en cover av Califorina Dreaming släpptes från skivan. Reeperbahn höll på att lösas upp och sista skivan Intriger kom ut samma år och bandet splittrades en kort period efteråt.
Sedan blev det tyst i åtta år. Olle Ljungström läste litteratur på universitetet, gick på reklamskolan RMI Berghs, jobbade som copywriter, rensade fisk på Färöarna och var modell i London. Levde ett någorlunda vanligt liv.
1992 fick arrangörerna för Hultsfredsfestivalen frågan av Olle Ljungström och Heinz Liljedahl om de fick spela. Olle Ljungström var inte bortglömd, tvärt om fick en hjälte komma tillbaka och året därpå kom hans första självbetitlade skiva ut.
I början av 90-talet växte det fram en rad svenska band och intresset för svensk pop-musik var stort. De ny svenska banden hade sin rötter djupt i den engelska pop-musiken medan Olle Ljungström hämtade influenser från en mer countrydoftande amerikansk tradition, fast utan att hamna i en tröttsam flanellrutig fåra. Och till skillnad från de flesta andra sjöng han på svenska. Det här var två år innan Kent debuterade och det svenska i Olle Ljungström blev ännu tydligare när han gjorde en version av vissångaren Olle Adolphsons bitterljuva Minns i november (ett år senare sjöng han in Olle Adolphsons och Beppe Wolgers "Det gåtfulla folket" tillsammans med Tityo på albumet Vilda fåglar -sånger om barn).
Skivan följdes upp med Världens räddaste man. Hyllningarna fortsatte i pressen och skivan spelades ofta i radio. Ingen av de två första skivorna blev försäljningssuccéer men Olle Ljungström började bli känd i Sverige. Han agerade ironisk frontfigur i pratprogrammet Knesset i ZTV och fick någon slags roll som svensk modern man i kostym. Känd men ingen storsäljare.
Skivan Tack, från 1995, producerades av Dan Sundquist som Olle Ljungström spelade tillsammans med i Reeperbahn. Tack blev till slut något slags genombrott. Den var en rakare och jämnare skiva jämfört de två första som åtminstone textmässigt kunde vara svårtillgängliga. Fortfarande har många svårt att ta till sig vad Olle Ljungströms skriver. Vilket är lite märkligt. Han berättar visserligen ofta från det oväntade perspektivet och med en absurd symbolik på en smal knivsegg. "En vanlig dag med heroin - det räcker för mig" väcker givetvis reaktioner. Det finns aldrig någon slentrian eller självklarheter i texterna. "Jag sjunger om livet och kärleken", säger han i en intervju. Livet och kärleken är sällan självklart eller slentrianmässigt. Det kan vara, i Olle Ljungströms texter, ganska enkelt men aldrig schablonartat. På Tack gjorde han det ännu svårare för sig när han sjöng om "hjärta, lust och smärta", men klarade av att gira undan enfaldiga svensktoppsgrynnor. Det är en konst som vanligtvis bara är förunnat de bästa countryartisterna. För Tack fick Olle Ljungström utmärkelsen Rockbjörnen vilket är väl det mest folkliga godkännande en artist kan få i Sverige.
Nästa skiva Det stora kalaset, som kom ut 1998, var dovare jämfört med Tack. Tillbakablickande och med en mer mättad svärta. På låten Det betyder ingenting återkom han till tomheten i ett formaliserat liv. Sedan första skivan med Reeperbahn har flera av hans låtar handlat om sökandet efter en tillvaro bortanför slentrianen. Men att leva fullt ut uppe på tårna sliter och slutar lätt i bitterhet. På Det stora kalasets första spår, Nåt för dom som väntar, konstaerade han att de som samtidigt krossas av grusade förhoppningar får se livets storheter hamna i händerna på blankpolerade dansbandssångare. Det är orättvist, direkt kränkande, men likväl är det så.
När Olle Ljungström nu kommer med sin femte soloskiva, Apan som liknar dig, har ilskan klingat av. Kanske finns det ett stråk av bitterhet kvar men mest vemod över en kopp kaffe och en cigarett i inledningsspåret. Influenserna från country och svenska visor är tydligare än tidigare. Bitvis är det här en mycket svensk skiva som skimrar i blått från en klassisk svensk vistradition. Utan att för den delen handla om öppna landskap. I dag berättar han enklare och mer nära om Olle Ljungström. Den självförbrännande sökandet är ersatt av insikten om att de mörka sidorna är en ofrånkomlig del av livet och han påpekar: "Kom ihåg att det finns smycken i grumlig dy".
Längtan efter full gas på kokande asfalt finns kvar samtidigt som behovet av ett lugn bara blir större. Det är motsägelsefullt och svårt men det finns inga alternativ.
"Jag lever för att mitt liv är just mitt", sjunger Olle Ljungström och det kan knappast bli enklare eller svårare.
Det här är sånger av en man som har skaffat sig erfarenhet, som aldrig accepterar ett lallande liv och fortfarande kan regera världen men inte behöver eller vill slåss mot väderkvarnar längre. Den Olle Ljungström som sjöng om att Havet ligger blankt för 21 år sedan är inte ung och förtvivlat arg längre.
Men så på skivans sista spår vänds allt plötsligt på ända med söderdistade gitarrer, Olle Ljungström är 13 år med grått hår, han ljuger som fan, är unga och kåt och troligtvis helt fel ute. Vem hade trott något annat?           

home