Ladies and gentlemen... The man who needs no further presentation." Så börjar en liveinspelning med Michael McDonald från 1984, och de är de första orden jag kommer att tänka på när jag försöker skriva en bra inledning till den här artikeln. Från gröna tapeter och shiny boots i Bergsjö via Knesset-panelen till 1997 års "Det stora kalaset" har nämligen Olle Ljungström varit verksam inom svenskt musik- och nöjesliv så länge att det knappast finns någon anledning att börja på annat sätt än just den ovanstående presentationen. I mars släpper han nu sitt femte soloalbum, "En apa som liknar dig," och någonstans mellan mastring och omslagsdesign stal jag två timmar av hans tid för att fråga om en del saker som hände för tjugo år sedan och varför "Ett fall för lösningsmannen" aldrig publicerats. "Ladies and gentlemen... The man who needs no further presentation."
                                                            retur
Det har varit populärt att prata om t.ex. Kent och bob hund som band som på något sätt återlegitimerade det svenska språket som rockspråk efter den engelska indievågen i början av 90-talet, men samtidigt har artister som du själv och Mauro Scocco gjort musik på svenska i två decennier. Har media gjort det till en 'grej' att unga band sjunger på svenska?
"Jag tror media gör det av samma anledning som man skriver om Eric Gadds röda kostym eller att Eva Dahlgren log på den där bilden eller att Mauro Scocco är så butter. Journalister behöver någonting att hänga upp personer på. Svenska texter har ju band som Eldkvarn och Ulf Lundell och, om man går ännu längre tillbaka, folk ur min föräldrageneration skrivit jämt. Det där om att hänga upp sig på att ett band sjunger på svenska är kvalificerad idiotisk dum jävla slapphet. Jag menar... Göran Persson, fet och arrogant. Oavsett vad man nu har för politisk åsikt så kan nog alla vara överrens om att Göran Persson troligtvis har andra karaktärsdrag än att bara vara fet och arrogant. Till Mauro Scocco säger man 'ja du är minsann inte killen som skrattar lätt' men vad vet journalister om vilken kul och trevlig kille Mauro Scocco är? Fast så gör man ju även i umgängeskretsar. Om vi har Lasse som är så jävla aggig mot asiatisk mat så blir det hans grej. Han kanske är fågelskådare, har en tjej som han sitter hemma och pratar ut om existentialism och Sartre hela kvällarna med och hälsar på sin mormor för att få veta mer om sin släkt, men bland polarna kommer han ändå bara vara den där snubben som aldrig går på asiatisk restaurang."

Men när du läser om de yngre banden som "tagit svenskan tillbaka till musiken," kan du ta illa vid dig då, känna att ditt eget arbete och din egen musik negligeras?
"Tyvärr - och jag måste verkligen säga tyvärr - kan känslan dyka upp. Egentligen är det ju helt fruktlöst, men ibland kan jag känna det, då... Ja, jag har t.ex. haft en princip att gitarrer alltid ska spelas uppifrån och ned över strängarna för att det ska låta coolt. Numera har det blivit något slags 'Kent-sätt' att spela gitarr på, och då kan jag känna "Men hallå! Ursäkta, det här har jag gjort sen 81" på nåt vis. Och jag var ju inte först. Velvet Underground gjorde det 61, innan jag ens var född. Inget illa om bob hund på något sätt, men att jag skulle vara influerade av dem i min musik är fullkomligt otänkbart. Det är som att ta Da Vinci och Picasso. De är bra konstnärer på sitt håll utan att de har något gemensamt."

Var svenska texter ett självklart val, eller har du någon gång övervägt att skriva en engelsk platta, ungefär som Orups försök på "Orupean Songs"?
"Hans försök kan väl avskräcka vem som helst? Nej, allvarligt talat så har Johan Renck tyckt att jag ska översätta mina texter till engelska eftersom det är där den stora marknaden finns, men jag kan inte. Det är inte så att jag tycker det är pretentiöst eller något konstnärligt fel utan för att jag helt enkelt är en klantskalle. Jag är jätteintresserad av att vara Kashoggi-rik till vilket pris som helst, jag vill ha hela ICON´s banksaldo som fickpengar men det handlar om begränsningar. Det är mycket Barbie Girl och "Everbody say hey" på engelska. Det ska till rätt avancerad engelsk rock för att texterna ska ge något. Jag menar, till och med Carolas egna engelska texter är ju nobelprisämnen i jämförelse med t.ex. Oasis."

Kan det finnas en större risk att missförstås i sina texter om man skriver på svenska? Om de är på engelska blir musiken på något vis mer ett skval men om det är svenska hör man direkt orden och gör egna tolkningar utifrån det?
"Men det är väl en socialt betingad verklighet? Man kan ju alltid bli missförstådd. Du och jag kan sitta och missförstå varandra här hela tiden. Men vad gäller engelska så... Om någon sjunger 'She's so sweet / She's my angel / I love her till I die' så tänker man 'Gud vad fint' men samma sak på svenska blir skitlöjligt. Men det finns ju många bra svenska texter. bob hund tycker jag har bra texter. Och Cornelis Vreeswijk såklart. Det Beppe Wolgers skrev åt Olle Adolphson var oerhört bra, och Petter skriver väl nånstans bra texter. Det finns till och med texter som Lars Forsell skrev åt Lill Lindfors som är alldeles utmärkta."

När "Det stora kalaset" släpptes skrev en recensent i princip rakt ut "jag tycker inte att det är bra för jag förstår inte vad han sjunger om" och det var lite roligt för i samma veva jobbade jag som svensklärare på Sjöängsskolan utanför Stockholm och satte en femteklass på att skriva vad de tyckte och tänkte om ett antal svenska texter de fått i ett kompendium jag tryckt upp. Det var lite David Shutrick och Pontus & Amerikanerna och sen var din "Morotsman" med, och de tolkningar jag fick var helt fantastiska. Det kändes nästan som om någon av de 32 ungarna skulle recenserat plattan istället. Finns det en risk att man överanalyserar texter och bryter ner dem till en nivå där de förlorar sin betydelse?
"Ja, framförallt är det så! Det du berättar är otroligt häftigt! Jag gick för några år sedan på en Chagall- utställning på Moderna Muséet och jag kan ingenting om sånt där. Jag gick runt där bland de svarta polokragarna och tittade och kände mig dum som inte förstod något, men så kom det en lågstadieklass och jag följde med dem istället. Så först kom guiden, sen kom barnen och sen kom jag som pedofilen efter. Det var jävligt kul att höra hur ungarna reagerade när de såg konsten. Om man tänker på 'Morotsman' i din klass där så har varenda en av de 32 tolkningarna sitt eget värde medan 'She loves you yeah yeah yeah' är omöjligt att tolka på något annat sätt. Visst riskerar man att bli missförstådd, men jag tror samtidigt att tydlighet kan vara dåligt i vissa sammanhang. 'I'm going to Ibiza.' Där går liksom nollstrecket på något vis, när några spanjorer eller vad det är som inte kan engelska försöker... Ja, jag vet inte vad. Nej, då står jag hellre ut med att jag kan bli missförstådd. Ärligt talat så skiter jag i om jag blir det. Jag kan inte bli missföstådd, alla tolkningar är rätt."

Ett av de mer mytomspynna fenomenen i svensk musikhistoria är Stranded Records som under början och mitten av 80-talet släppte musik som till skillnad från punkens skitiga attityd framhöll det eleganta, det vackra, det sköna. "Man upptäckte att gapskriket inte var den enda kommunikationsvägen," skriver Sigrid Hecke i sleeven till Stranded-samlingen "Unga Moderna" vilket jag tycker sammanfattar bolagets hela katalog på ett utmärkt sätt. Lustans Lakejer, Ratata, Mockba Music, Zzzang Tumb och Reeperbahn med sångaren Olle Ljungström var några av banden på den stilfulla etiketten.

Jag kan inte låta bli att komma in på Stranded Records. Det har blivit en oerhörd mytbildning kring Stranded-banden i 80-talets begynnelse nu när det gått några år. Hur var det att ligga på Stranded?
"Jag tror det var den enda plats vi kunde vara på, det enda skivbolaget som kunde funka. Det enda alternativet var väl MNW som då var oerhört självgoda och hade den där kommunistiska otrevligheten som fortfarande rådde i samhället då - och till viss del fortfarande råder på många ställen."

Jag pratade med en gammal bandbokare som sa 'strandedbanden kunde man ju inte ha i möblerade rum' och jag bestämde mig för att fråga den första jag träffade som kunde reda ut det för mig. Du är den första.
"Det var nog hans sätt att bidra till mytologiseringen. Man har ju hört historier om de här vidriga 70-talsrockgubbarna som sysslade med rent kriminella perversiteter med småflickor och gjort saker som de borde straffas hårt för, och i jämförelse med dem var nog vi förhållandevis monogama, bussiga killar. Det var ju aldrig tal om människoförnedring eller så. På ett sätt blir det ju ett maktförhållande - prästen och den som ska biktas, bassisten och flickan från Västerås - men inte på något sätt som asen från 70-talet. Man borde stämma varenda jävel som över huvudtaget spelade musik under den där perioden. 'Möblerade rum.' Ja, vi kanske var verbalt obekväma men det var ju aldrig sådär att vi slog sönder hotellrum eller som the Doors och körde ner en bil i en pool. Hur korkat är inte det? Jag har varken en bil eller en pool men om jag hade det skulle jag knappast köra ner bilen i poolen. Om man är på ett hotellrum som har tv, varför ska man då kasta ut tvn genom fönstret när man kan titta på den istället?"

Så myten är en falsk bild?
"Vi kanske var jiddriga för den tiden. Proggrörelsen var så förbannat sur. Stalinismen levde kvar och man blev fullkomligt avsexualiserad av alla sura pragmatiker och gnälliga människor. Den tidsperioden i sveriges historia kan bara jämföras med digerdöden. Banden på Stranded var lite flärdfulla och personliga och skrev musik som handlade om personliga saker istället för att skriva om nån dum jävla förort, så vi var kanske obekväma på så sätt."

När det gäller din nya platta då, "En apa som liknar dig." Har det funnits någon grundtanke bakom den eller någon ny infallsvinkel jämfört med de äldre plattorna?
"Grundtanken var någon form av känsla att göra det hela så enkelt som möjligt. När vi gjort pålägg har vi gjort tydliga pålägg. De flesta band spelar in tolv gitarrer och vill få det att låta som en, men vi försökte hålla den enkel, men ändå mer hi-fi än lo-fi som tidigare. Förra plattan var jag med och producerade tillsammans med Simon och Heinz (Nordberg och Liljedahl, reds anm) men nu har de tagit på sig hela det ansvaret så jag kan ägna mig åt texterna och låtarna istället. Förut var jag ett control freak men då får man också ta på sig en massa saker man inte vill ha ansvar för."

Det är ett ganska ovanligt namn på skivan?
"Det är ett bra namn! Titeln bestämde jag innan jag hade några låtar till skivan. Det är ju ungefär så det är... Du är lika korkad som jag är och man bestämmer själv var man vill landa. Jag gjorde en låt för några år sedan som hette 'Jag spelar vanlig' och den har jag läst anses vara ironisk, sådär 'jag är minsann inte vanlig eller som ni andra' men det fanns ingen ironi alls i den. Det är i allra högsta grad ett problem att man betraktar vissa som stjärnor och andra som vanliga."

De som betraktas som stjärnor är ofta de som pryder damtidningarnas framsidor eller är medlemmar av Expedition Robinson. När det nyligen blev offentligt att Bibel ska läggas ner hördes det många arga röster över att det inte finns utrymme för intelligent populärkultur i Sverige. Hur ser du själv på det?
"Man kan säga att det till viss del är en snobbistisk inställning men om alla orkar med Peter Harrysson och 'Trafikmagasinet' och hockey och 'Rederiet' så tycker jag att det är lite tråkigt. Alla måste inte älska Von Trier eller något annat marginellt men man borde åtminstone acceptera det och ge det utrymme. Det är ju inte världens ballaste grej med kommersiell likriktning om man säger så. Pop och Bibel skulle faktiskt kunna leva på sin nisch för så korkade är inte människor. Samtidigt är det så lätt att komma och vara duktig och säga 'varför finns dansband' men folk dansar och är glada så vem är jag att gnälla? Däremot tycker jag att det är synd att det tar sån enorm plats. Men vem är jag att lära andra? 'Folk är idioter'? Det är bara synd att de inte orkar med att leta upp andra saker än det som serveras."

"Jaha, är det du som är Kristoffer? Har du lärt dig texterna än?" Så lyder Olle Ljungströms replik i "G" från 1983. Hela Reeperbahn figurerar där som Nürnberg 47, ett band med hård fascistoid image vars manager Allan (en ondskefull Ulf Brunnberg i sin kanske bästa roll någonsin) värvar sångaren Alexander från popgruppen Barn. När Nürnberg 47 spelar på klubben G presenteras bandet av den homosexuella klubbägaren Kristoffer, spelad av Magnus Uggla, varpå de spelar "Hundarna brinner," en het "Everything's Gone Green"-doftande låt som än så länge är det bästa jag hört i en svensk film.

Magnus Ugglas presentation av "rekryterna från Kungsholmen" är ett stort ögonblick i svensk filmhistoria.
"Det var totalt improviserat från Uggla. Det är lustigt för ingen av oss bodde på Kungsholmen då och det stod inte i manus. Vi var inte särskilt stolta över att vara med i filmen då för den kändes för dum. Jag tillhörde väl inte målgruppen om man säger så. Hildebrand hade en tanke om oss som ett kommersiellt nazistband vilket måste vara någon form av svenskt världsrekord i naivitet. Det otäcka är att han kanske var mer framsynt än vad vi då kunde fatta. Jag hade ett förslag på en scen i filmen där... Ja, Sebastian Håkanssons karaktär (Alexander, red anm.) kom till en punkt där han var tvungen att välja mellan det här dumpopbandet från den löjliga förorten och det coola, kommersiella nazistbandet. Jag hade ju valt nazibandet direkt men Hildebrand var sådär EQ-mässigt politiskt korrekt så han tyckte Sebastian skulle välja dumpopbandet. Egentligen passade han inte alls in med oss för han var skate-kille medan vi tog oss själva på något slags New Order-allvar, men jag föreslog i alla fall för Hildebrand att medan Sebastian övervägde om han ville gå med i vår ytliga materiella värld så skulle det komma en drömsekvens där vi kom springande nakna över ett fält med inoljade kroppar. Som Backstreet Boys fast mer nazi om du förstår? Vi skulle komma springande i slow motion och vinka till honom och han skulle vända sig om och se det här härliga träskogänget och förstå att vi bara var yta. Jag ville att vi skulle ha erigerade kön också, men det var de andra i bandet lite tveksamma till. Hildebrand tyckte det var en toppenidé men producenten blev oerhört upprörd och sa 'ni får inte säga sånt till honom, ni vet ju att han kommer göra det' och till slut blev det tyvärr aldrig av. Egentligen är hela historien med Nürnberg 47 absurd. Det behövdes ett namn för det här nazibandet och jag kom på 'Nürnberg 47' men sen kom det fram efter filmen att rättegångarna skedde ju 1948. Det hände inte ett skit i Nürnberg 1947..."

Det kanske inte hände något i Nürnberg 1947 men det händer desto mer i Stockholm 2000. Även om Olle Ljungströms musik alltid varit värd eftertanke levererar låtarna på nya "En apa som liknar dig" nästan obehagliga sanningar. Inledande "Kaffe och en cigarett" sammanfattar vad alla som vaggat runt i en halvapatisk verklighet mellan halvtråkiga arbeten med drömmar om storslagna verk att utföra förmodligen har känt. Titelspåret som följer springer dött lopp med "Nåt för dom som väntar;" "Norrländska präriens gudinna" och "Du och jag" som de riktiga högtidsstunderna i den ljungströmska diskografin. Även om den nya plattan har ett mer utpräglat rocksound än t.ex. 1997 års "Det stora kalaset" hörs det lång väg vem som är i farten, inte bara framför mikrofonen men också framför mixerbordet. Heinz Liljedahls produktion passar Olle Ljungströms musik klockrent och den tighta ljudbilden lyfter fram texterna precis på det sätt som de förtjänar. "I skit och i sörja / Tar livet sin början / Om man är kär i misär" är svart på vitt från "Nu är det jag som är kung" och i den nästan sakralt countrydoftande "Med eller utan" når plattan sin verkligt finstämda höjdpunkt. Den enda besvikelsen på skivan är avslutande "Jag är ung och kåt," ett sönderfuzz'at energipacket som jag gärna hade sett hamna någon annanstans än som en avslutning på ett i övrigt tiopoängsalbum, men förmodligen är det för att jag inte förstår. Säkert finns en fantastisk baktanke med den som inte når fram, men jag låter det bero. Olle Ljungströms "En apa som liknar dig" blir under år 2000 ett utmärkt soundtrack till en stigande vårsol, en perfekt avslutning på en drucken kväll, en varm start på en mulen morgon. Det är svensk rock på sin absoluta topp och vad mer kan man begära? Men jag glömde att fråga varför "Ett fall för lösningsmannen" aldrig publicerades. Jag får återkomma till det någon gång.                                             retur